måndag 1 juli 2013

Våran dotter



För tjugo dagar sedan fick jag uppleva det absolut största och häftigaste en människa kan var med om... jag blev mamma.
Jag hade inte förberett mig något särskilt inför förlossningen. Inte läst så mycket,
inte gått någon profylaxkurs, inte skapat mig några mentala bilder... jag hade bestämt mig för att bara hänga med när det väl satte igång. Jag visste att det skulle göra ont, men smärtan kom som något av en chock.
"Det här gör jag aldrig om!" stönade jag till min man vid ett tillfälle när jag stod på knä, lutad mot den upphöjda sängkanten med gasmasken i ett fast grepp.
"Men du ville ju ha fyra stycken?" sa min man ängsligt.
"Då blir det snitt!" pustade jag.
Konstigt... så här i efterhand kan jag inte komma ihåg att det var jobbigt. Att det gjorde så jävla ont att jag inte kan tänka mig att göra om det några gånger till under mitt liv. Ju längre ifrån förlossningen jag kommer, ju lättare minns jag den som.
Och det är väl fantastiskt? Samma stund som det lilla miraklet kommer upp på bröstet så har man glömt allt slit, all smärta... och med tiden bleknar den allt mer.

Det var en tidig oktobermorgon som jag kissade i en mugg, doppade en sticka och fick svaret "gravid 3-4 veckor" i det lilla digitala fönstret. Det lilla embryot var några millimeter stort, egentligen bara en klump celler, men för mig var det min bebis...
och jag älskade honom eller henne. Mitt barn.
Den kärleken har bara växt och växt tills jag trodde att den uppnått något slags maximum.
När min mage var stor och rund trodde jag mig älska mitt barn så mycket som det bara var möjligt... redan då, där inne i magen.
Tidigt fick jag en känsla av att det var en liten tjej. Att min äldsta, liksom alla släktens förstfödda, skulle bli en flicka. Jag började säga hon. Pratade mycket med henne, höll alltid en hand på magen, sjöng Vargsången och beskyddade henne så gott jag kunde. 
 
Så kom hon ut. Med mycket, mörkt hår. Stora nyfikna ögon. Näsan lite grann på sne efter att ha tryckt sig mot mig. Så vacker. Den vackraste varelse jag någonsin sett.
Hon kom upp på mitt bröst, sökte min blick, letade efter bröstet med sin lilla mun. Hennes lukt, kroppsvärme, ljuden hon gjorde ifrån sig... allting så perfekt.
Så fullkomlig. Väckte så mycket.
Den känslan... näst intill obeskrivlig. Jag slogs av att jag inte alls hade älskat henne mer än vad som var möjligt... för nu slogs jag av en vidunderlig, översvämmande, makalös kärlek som man bara kan känna till sitt barn.
 
Jag skulle göra vad som helst för henne.
Jag skulle dö för henne på en bråkdels sekund.
När jag tittar in i hennes stora, vackra ögon så ser jag hennes pappa.
Jag ser en del av mig själv. Jag ser våran kärlek som skapade ett mirakel.
Som jag älskar... mer än vad jag någonsin kunnat förbereda mig på.
Tack gode Gud för våran dotter!
 
/Emelie 

måndag 10 juni 2013

Psykiatrin

Fick plötsligt lite skrivarlust och avbryter min kan-inte-dem-jäkla-värkarna-starta-frustration med ett litet funderande inlägg om professionerna inom psykiatrin (puh det var en lång mening!).



Under de senaste månaderna har jag, som sjuksköterska, fått insyn i den svenska psykiatriska vården. Hälften av tiden inom slutenvården (som numera ska kallas dygnet-runtvård) och hälften inom öppenvården. Det har varit väldigt intressant och lärorikt. Både att få lära mig mer om psykatriska diagnoser/behandlingar och att få uppleva skillnaderna mellan vårdformerna.
När jag betraktar den psykatriska vården, om den så sker på sjukhus eller mottagning, så ser jag den främst ur mitt sjuksköterskeperspektiv, så klart!
Sjuksköterskeutbildningen poängterar visserligen det holistiska perspektivet, att kropp och själ är ett, men den psykiatriska omvårdnaden får mycket lite plats.
Utbildningen fokuserar nästan enbart på den somatiska vården. Det var kroppens sjukdomar och behandlingen av dessa som vi kunde bäst när vi var klara.
Den andra delen av utbildnigen, som lärde oss att leda och utveckla vården, är även den anpassad efter somatiken. Det var också där, inom kirurgin, som jag arbetade mina första månader i yrket.

När jag började på den psykiatriska avdelning där jag nu är anställd, blev jag förvånad över hur annorlunda det var. Inte främst med patienterna, utan det organisatoriska.
Hur arbetsuppgifter och ansvar fördelades, teamuppbyggnad och rutiner. Där rådde en helt annan kultur och struktur än vad jag lärt mig under utbildningen och min första tid som sjuksköterska. Inom somatiken är det väldigt tydligt vem som gör vad och vem som får göra vad! Tydliga arbetsbeskrivningar och ansvarfördelning.
Inom psykiatrin upplevde jag den som mer flytande, vilket väckte en del frustration hos mig.

Sjuksköterskeyrket och våra ansvarsområden ska nämligen vara väldigt tydliga. Det finns en nationell yrkesbeskrivning, som vår legitimation bygger på. När vi tog examen visste vi vad som förväntades av oss. Jag försökte hitta en liknande yrkesbeskrivning för skötare, motsvarigheten till undersköterska inom psykiatrin, men fann inte någon sådan.
Inom psykiatrin arbetar även läkare, kuratorer och psykologer. Ansvarsfördelningen dem emellan ser jag som relativt tydlig.

Nu rapporterar Västnytt om en helt ny yrkesgrupp som utbildats på Högskolan Väst, efter att regeringen velat höja kompetensen inom psykiatrin. De har läst 180 hp (3 år) på Socialpsykiatriska programmet. "Efter utbildningen kan du arbeta med människor med psykisk ohälsa inom bland annat kommunal psykiatri, rättspsykiatri, behandlingshem för missbruk, behandlingshem för barn och ungdomar, kriminalvård och Statens institutionsstyrelse" skriver Högskolan Väst på sin hemsida.
Insalget handlade om lönen. De kommer nämligen att tjäna lika mycket som en skötare/undersköterska med gymnasiekompetens, vilket studenterna inte var särskillt glada över (så klart!).

Nu tjänar inte sjuksköterskor särskillt mycket mer än en undersköterska... så jag förstår verkligen frustrationen! Mitt yrke lönar sig inte, rent ekonomiskt. Jag hade fått samma lön av att gå tre terminer på komvux, som tre år på högskolan. Där i ligger en stor del av förklaringen till det gigantiska kaos som råder på våra sjukhus i sommar.
Men jag undrar... vad ska studenterna som gått den socialpsykitriska utbildningen arbeta med? Det låter som att de ska ta över skötarnas jobb... för sjuksköterskeuppgifter kan de inte utföra. Inte heller kuratorernas.
Inom Öppenvården kan jag inte se någon plats för dem... där finns, förutom tidigare nämnda yrkeskategorier, även sjukgymnaster och arbetsterapeuter som utför liknande uppgifter.

Enhetschefen för socialpsykiatrin i Trollhättan (där högskolan ligger) säger till Västnytt att studeterna är tänkta att jobba som "baspersonal", det vill säga skötare/undersköterska.
De är därför tänkta att utföra exakt samma uppgifter som personer som enbart gått ut gymnasiet.
Känns det inte lite ogenomtänkt?
Som sagt... jag förstår deras frustration och självklart (!) ska det löna sig att ha gått tre år på högskolan... men om de gör exakt samma sak... hur mycket mer kan de begära i lön?!
Är det meningen att skötarna ska försvinna på sikt och att enbart högskoleutbildad personal ska arbeta inom psykiatrin? Hur är det tänkt egentligen?

Kanske behöver man se över den psykiatriska vårdens professioner?
Vem ska göra vad? Vilken utbildning ska krävas?
Enligt mig... det behöver absolut stramas upp!

/Emelie

söndag 9 juni 2013

Väntans tider...



Vänta, vänta, vänta...
Intet nytt under solen...
Ingen blogginspiration. Bara väntan. Och längtan.

Suck.

/Emelie

fredag 31 maj 2013

Hundens sämsta vän

Såg den hemska dokumentären "Hundens sämsta vän" igår. Om hundstallet och deras verksamhet. Om hundar som kommer in, ofta med polis.
Undernärda, uttorkade, såriga, toviga, nervösa, rädda.

Enligt personalen där är det allra vanligast att människor, som vanvårdat hundar på detta sätt, inte är medvetna om det felaktiga i beteendet. De tror att de gör rätt, att det inte finns något annat sätt att vara hundägare på. De menade att det ofta inte ligger en medveten ondska bakom, utan snarare även tragiska människoöden. Bland annat fick man se bilder på ett tillslag där över 40 hundar omhändertogs. 8 döda hundar fanns i lägenheten. Man var tvungen att bära gasmask på grund av stanken.
Det fanns inte en ren yta, det var ren missär.

Då det ändå ligger ett våldsamt, medvetet beteende bakom var det nästan alltid förorskat av män. Många av hundarna tålde inte män. De litade inte på dem.
Än en gång blir jag så uppgiven... undrar vad det är som gör att majoriteten av alla våldsbrott begås av män. Vad beror det på... att män har en betydligt större benägenhet att skada andra levande varelser än kvinnor? Jag vet inte... men blir bedrövad.
 
En annan grupp var de som efter att ha fått tråkiga besked av veterinären, åkte till andra sidan stan för att dumpa sin hund där, då de inte haft råd att operara bort livmodern eller vad det nu var. Så får de klara sig (eller inte klara sig) bäst de vill. Eller de som tröttnar på sin hund, åker till en skogsdunge och lämnar sin hund fastknuten vid en stolpe.
Vem gör så? För mig känns det obegriplig!

Det var så hemskt att se alla dessa hundar. Med stympade kroppar, rädda ögon.
Samtidigt så fantastiskt... att de allra flesta går att omplacera. Går att lära, skapa tillit hos. De vill så gärna bli älskade. Få ett hem. Det berättades om hundar som tagits om hand, men där den nya ägaren gett upp efter en månad eller till och med mindre tid.
De hundarna blev väldigt deprimerade då de kom tillbaka till sin box. En del av dem var med om detta flera gånger.
Det tycker jag också är väldigt märkligt... för om man nu skaffar en omplaceringshund, så måste man väll ändå vara medveten om att det kommer att bli tufft? Vill man ha en enkel hund... väljer man då en från Hundstallet? Vem tar sig an en sådan uppgift och ger upp..? Redan efter en - ett par veckor?
Jätte konstigt tycker jag!

Zicko 2013-03-19
Lilla Zicko. Dogo Argentino 3 år.

Greta 2013-04-22
Tuffa Greta. Amstaffblandning 6 månader.

Märta 2013-05-24
Fulsöta Märta. Amstaffblandning 1 år.
 
Jag förstår faktiskt inte hur man kan vara för fri avel, utan stamtavlor. Att det ska vara okej att blanda hur som helst och sedan sälja valparna för 5000 styck. Det är så ofta som de hamnar i fel händer.
Hos psykiskt sjuka, kriminella eller oengagerade människor som inte har någon som helst kunskap om hund. Någonstans får ju dessa människor sina hundar ifrån! Någon har fött upp och lämnat ifrån sig en liten valp till en olämplig människa. Det borde vara förbjudet! Inte nog med att de ofta far väldigt illa.
Alla dessa amstaffblaningar skapar dessutom dåligt rykte för seriösa uppfödare och hundägare, med renrasiga hundar av liknande utseende. Som blir misstrodda hos grannar och brukshundsklubbar. Som får stämpeln "kamphund" och möts av förakt.
Jag menar inte att blandrashundar är mindre "fina" eller värda! Jag menar att man inte vet vad man får med en blandras. Det är som ett lotteri. Och en stor del av handeln med blandisar sker på ett oseriöst sätt. Det är synd.

 

Mammas fina Gottfrid. Världens mest omhuldade hund... så borde alla ha det!
 
/Emelie

torsdag 30 maj 2013

Vill ha... men inte än

Nu, som höggravid, går minsta lilla 2 cm-klack bort... men sen så ska jag köpa ett par
Toffelanna of Sweden. Så fina... allihop!

















/Emelie

Rasist!

Integrationsfrågan upplevs som mycket viktig inför valet. Speciellt bland unga.
Den ligger på tredje-fjärde plats någonting... efter jobben, skolan och det vanliga.
Om jag hade fått opinionsfrågan "tycker du att intergration är en viktig fråga?" så skulle jag sagt Ja. Det tycker jag. Med det menar jag inte att vi har ett invandrarproblem i Sverige, vilket många tolkar populariteten som. Där emot kan jag skriva under på att vi har integrationsproblem i vårt land.
Det finns många politiska misslyckanden att lyfta upp. Att vi tagit emot för många människor från andra länder är inte ett av dem. Bostadssegregationen, bristande undervisning för både barn och vuxna, näst intill obefintlig krishantering och samhällsintroduktion, diskriminering på arbetsmarknaden är exempel på områden där det har brustit, enligt mig.

I ljuset av Sverigedemokraternas inträde i riksdagen och en ökad diskussion om integration, invandring och rasism har debatten lyfts till en ny nivå.
Jag började att skriva ett blogginlägg om "Uppdrag gransknings" program som sändes för ett par veckor sedan. Där journalisten Per Brinkemo kände sig uthängd som rasist av en annan journalist, efter att ha motsagt sig att det inte finns läs- och skrivsvårigheter hos somalier.  
Där musikern Stefan Gunnarsson (med det långa håret från "Så ska det låta") inte ville vara med i en lokal kampanj mot rasism och därför själv blev utpekad som rasist av tidningen Norrbotten-Kuriren.
Där den somaliskt födda journalisten Amon Abdullahi, tillsammans med Ekot-kollegan Kajsa Norell, gjorde ett repotage om hur unga män värvas till Al-Shabab av fristidsledare i Rinkeby. Och där efter utpekades som lögnare, av andra SR-kollegor som gjorde en rad repotage som skulle bevisa att det inte stämde. Amon blev utstött från sin familj och vill inte längre jobba som journalist, vill inte ens bo kvar i Sverige utan flyttar tillbaka till Somalia.

Amon Abdullahi

Jag påbörjade ett inlägg... men kom liksom ingenstans. Kan säga lite som Aftonbladets kolumnist Oisín Cantwell: "En granskning med vissa poänger. 'Konflikt' hade något faktafel och har rört ihop en del saker... Reportern var dessutom, glädjande nog, betydligt mer lågmäld än Josefsson då denne i vintras sprang runt på gator och torg utan att hitta fattiga barn. Men som underlag för långt gångna slutsatser om att medieeliten belägger obekväma röster med munkavle är tre besvikna människor och några misstag långt ifrån tillräckligt. Tacka fan för att tesen uteblev".
Jag satt lite med samma känsla. En utebliven tes. En överdriven diskussion inför programmet. Och Sverigedemokrater satt hemma och ropade Heja heja!

Idag nås vi av nyheten att en Moderatpolitiker skrivit en debattartikel om hur Husbyhändelserna berodde på "en för optimistisk och okontrollerad invandring".
Han fick där efter avgå från sin post. Liknande fall har varit många de senaste åren.

Låt mig vara tydlig med en sak! Jag tycker att det är fullständigt oacceptabelt av politker, journalister och andra yrkesgrupper som har ett riktat samhällsansvar att uttala sig rasistiskt!
Även om orden inte skulle vara så allvarliga, så finns det ett sammanhang att tänka på.
Det finns en mottagare. Utrymme för tolkning. Som exempelvis politiker har man ett stort ansvar för hur ens kommentarer tas emot av människor "där ute" och i vilka kontexter de sedan kan användas i.
DET måste man tänka på, innan man skriver en debattartikel eller uttalar sig i annan media (även social).

Den lite knepiga frågan är väll... vad är egentligen raististkt?
Att som statsministern betona att SVENSK lag gäller i samband med Husby... är det rasistiskt? Eller när han pratade om etiniskt svenskar?
Att som migrationminister säga att det inte är blonda och blåögda som gömmer illigala invandrare... är det rasistiskt?
Är det rasistiskt att säga att det finns läs- och skrivsvårigheter hos somalier?
Att inte ställa upp på en antirasist-kampanj om man får frågan?
Att göra ett repotage om terroristrekrytering i Sverige?
Att beskylla upplopp på invandringspolitiken?


Det är naturligtvis en svår gränsdragning. I frågan om somalierna, så menade Per Brinkemo (som arbetar med somaliska ungdomar) att om man gått tre år i skolan i hemlandet eller i en koranskola, lärt sig hela koranen utantill utan att kunna skriva ett enda ord, så räknas det som förgymnasial utbildning i Sverige. Han uppgav sig vilja lyfta problemet med deras läskunnighet och inte sopa det under mattan. Jag tycker inte att det gör honom till rasist. Men när man ser till den ökade diskussionen kring gruppen somalier, som många gånger blir väldigt obehaglig... de vill inte jobba, de tar hit hela sin släkt, lever allihop på bidrag, föder för många barn... bla bla bla!
När vi ser hur arbetsmarknaden har diskriminerat den här gruppen, deras förreningar har utsatts för attentat och så vidare... då hamnar inlägget om deras bristfälliga skolgång och okunnighet i ett sammanhang där det inte var tänkt att hamna.
Har Per Brinkemo ett ansvar för detta? Jag skulle säga att han har det.
Å andra sidan har han ju rätt... det är inte rimligt att det ska vara förbjudet att lyfta uppenbara problem. Att våra invånare kan läsa och skriva är givetvis viktigt. 
Och räknas en koranskola som utbildning, då anser svenska samhället att den personen inte har ett behov... det är ju redan uppfyllt! Klart att det är ett problem.

Men att dra den där magiska gränsen... det är inte lätt.
För mig handlar det om att inte beskylla individen för samhällsstrukturella och politiska misslyckanden. Att uppge mängden invandring som problemet till integrationssvårigheterna... det är inte okej. Det är inte okej att häva ur sig dumma kommentarer, utan tanke på eventuella konsekvenser. Det är därför jag tycker att sådana här inlägg är så oerhört svåra att skriva. Ibland kan jag uppleva känslor inom mig, som jag väljer att inte skriva om eller säga till vem som helst... för jag vet inte hur det kan tolkas av mottagaren. I detta har vi alla ett ansvar!

Avslutar med ett repotage jag hörde på P1 för ett tag sen...
En (också!) somalisk kvinna. Hon och hennes man arbetar heltid. Har tre barn.
En dag var hon och stohandlade. För att få vardagspusslet att gå ihop handlar hon en gång i månaden, en överfull kundvagn för att slippa åka och småhandla under veckorna. När hon ska betala står en gubbe bakom henne och säger (högt och tydligt!) "Ja där ser man hur mycket de kan köpa för sitt socialbidrag!" Han tog för givet att hon inte jobbade och att han kunde säga vad han ville... hon kunde väll ändå inte svenska. Hon beskrev förnedringen i detta, men hon sa ingenting. Ingen annan heller. Hon betalade och gick.
Jag önskar att, om jag stått i den där kön, bett gubben att hålla käften! Men jag vet inte om jag hade gjort det... tyävrr. Även om jag tycker att vi alla har ett ansvar, även där!


/Emelie

tisdag 28 maj 2013

Sverige, Sverige älskade land


 
Sverige, Sverige, älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt


 
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är


 
Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still



Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är


 
Regnet slår mot rutorna nu
Men natten är ljus i ett land utan ljud
Och glasen glittrar tyst på vårt bord
Lika tomma som ord
Visst är kärleken stor





















Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är

























/Emelie